:D
Poolen
Resan borjar
Resan börjar
Kära dagbok....usch just kidding. Hej alla där hemma!
Vet inte vart jag ska borjar riktigt...kan börja med att säga att jag saknar er så mkt där hemma. Kan inte fatta att jag sitter här, på andra sidan atlanten. Känns så långt borta från er alla så kan nog inte riktigt fatta det....ännu. Känns en så länge som att jag är på semester och att jag snart ska få åka hem igen...men jag har ju några dagar kvar om man säger så.
Eftersom det kan vara svårt att hinna prata med alla er där hemma lika ofta som jag velat, så tänkte jag testa att ha en resedagbok Som jag förhoppingsvis kommer uppdatera ofta!!! :D
Så...hmmm...Hur var resan hit då? Den började så jobbigt på morgonen då jag åkte för att säga hej då till farmor och farfar...det var så svårt att lämna farmor där i hallen...tårarna bara rann...det var en mkt jobbig stund. Även om man vet att det inte är goodbye för alltid så var det så svårt...Mamma, Brorsan och fredrik följde med mig till flyplatsen...och milly skulle möta mig där. När vi nästan var framme får jag ett sms att hon inte skulle komma till flygplatsen där brast det rejält andra gånger för mig....hur f-n skulle jag klara det om inte du var där och hjälpte mig...jag fattade inte...tårarna praktiskt taget sprutade. Scenen på flygplatsen blev inte mkt bättre än scenen i bilen den blev snarare värre.. Efter att jag checkat in väskorna så gick mamma, jesper fredrik och jag en trappa upp till säkerhetskontrollen. This is it for a while... jag visste det och dom med...och där kom det igen...mamma och jag storbölade den mest sansade i sällskapet var lillebrorsan som bara lite halv generad kramade om mig...Jag var så ledsen att jag fick panik känslor....visste att om jag inte gick till passkontrollen snart skulle jag inte klara att gå därifrån... ;( En av de svårast saker jag gjort på länge var att gå ifrån dem..i kön till passkontrollen, i passkontrollen, i pressbyrån, på planet grät jag så jag skakade, alla kollade på mig! Men det sket jag i....flygvärdinnan frågade om hon kunde hämta något till mig...har nog aldrig känt mig så ensam....Va fan är vitsen med att resa om man inte reser med någon man tycker om?? Den frågan dök hela tiden upp io mitt huvud....hur f-n hamnade jag här.....men det var inte så mkt jag kunde göra åt saken...planet lyfte...och där var jag själv och skulle åka över atlanten.
Kära dagbok....usch just kidding. Hej alla där hemma!
Vet inte vart jag ska borjar riktigt...kan börja med att säga att jag saknar er så mkt där hemma. Kan inte fatta att jag sitter här, på andra sidan atlanten. Känns så långt borta från er alla så kan nog inte riktigt fatta det....ännu. Känns en så länge som att jag är på semester och att jag snart ska få åka hem igen...men jag har ju några dagar kvar om man säger så.
Eftersom det kan vara svårt att hinna prata med alla er där hemma lika ofta som jag velat, så tänkte jag testa att ha en resedagbok Som jag förhoppingsvis kommer uppdatera ofta!!! :D
Så...hmmm...Hur var resan hit då? Den började så jobbigt på morgonen då jag åkte för att säga hej då till farmor och farfar...det var så svårt att lämna farmor där i hallen...tårarna bara rann...det var en mkt jobbig stund. Även om man vet att det inte är goodbye för alltid så var det så svårt...Mamma, Brorsan och fredrik följde med mig till flyplatsen...och milly skulle möta mig där. När vi nästan var framme får jag ett sms att hon inte skulle komma till flygplatsen där brast det rejält andra gånger för mig....hur f-n skulle jag klara det om inte du var där och hjälpte mig...jag fattade inte...tårarna praktiskt taget sprutade. Scenen på flygplatsen blev inte mkt bättre än scenen i bilen den blev snarare värre.. Efter att jag checkat in väskorna så gick mamma, jesper fredrik och jag en trappa upp till säkerhetskontrollen. This is it for a while... jag visste det och dom med...och där kom det igen...mamma och jag storbölade den mest sansade i sällskapet var lillebrorsan som bara lite halv generad kramade om mig...Jag var så ledsen att jag fick panik känslor....visste att om jag inte gick till passkontrollen snart skulle jag inte klara att gå därifrån... ;( En av de svårast saker jag gjort på länge var att gå ifrån dem..i kön till passkontrollen, i passkontrollen, i pressbyrån, på planet grät jag så jag skakade, alla kollade på mig! Men det sket jag i....flygvärdinnan frågade om hon kunde hämta något till mig...har nog aldrig känt mig så ensam....Va fan är vitsen med att resa om man inte reser med någon man tycker om?? Den frågan dök hela tiden upp io mitt huvud....hur f-n hamnade jag här.....men det var inte så mkt jag kunde göra åt saken...planet lyfte...och där var jag själv och skulle åka över atlanten.
